Jag har aldrig tyckt att skönheten enbart hör ungdomen till. Visst, det är enklare att hålla sig snygg när man är yngre, men definitivt inte omöjligt att göra det även när man blir äldre.
Att påstå att kvinnor som passerat 50- eller till och med 60-strecket inte kan vara attraktiva är helt enkelt fel. Även om man som jag är en man runt 30. Detta blir i synnerhet tydligt när man ser kvinnor som Christie Brinkley och Raquel Welch.
Christie Brinkley är 54 år och enligt min mening den mest attraktiva kvinnan mellan 50 och 60. Raquel Welch är 67 år och den mest attraktiva mellan 60 och 70.
Det är fascinerande att dessa två kvinnor, en 54-åring och en 67-åring, med lätthet bräcker de flesta tjejer i 25-årsåldern utseendemässigt.
Christie Brinkley är nästan femton år yngre än Raquel Welch. Trots detta är Raquel Welch min favorit av de två, inte minst beroende på att hon framstår som så väldigt charmig. Se bara detta klipp.
onsdag 2 april 2008
söndag 16 mars 2008
Fel look vann
Melodifestivalen avgjordes igår med ett tämligen blekt startfält ur estetiskt synvinkel.
Först Charlotte Perelli. Visserligen tycker jag att epitetet ”spinkig kattkvinna” är rätt elakt, men visst ligger det något i det? När jag såg henne igår så förvånades jag över just hur kattlik (och mindre attraktiv) hon blivit.
När det gäller just kattlooken så har nog den uppstått genom en kombination av två saker. För det första påminner hennes näsrygg faktiskt om partiet precis ovanför ett kattdjurs nos. För det andra sminkade hon ögonen så att de uppfattades som sneda och kattlikt aggressiva.
En något snyggare tjej var Linda Bengtzing. Ja, hon ser bra ut även om det är något över hennes sätt som ger ett lätt speedat intryck.
Både när det gäller Perelli och Bengtzing är det ju en sak som tyvärr saknas för att de i mina ögon skulle bli betydligt mycket mer attraktiva, nämligen bröst. Perelli verkar ha bantat bort dem och Bengtzings urringning gjorde det smärtsamt uppenbart att hon tyvärr knappt har några.
Nä, som heterokille är det trist att behöva konstatera att den snyggaste deltagaren var killen från BWO (vars namn jag inte minns). Han och Björn Gustafsson påminde för övrigt en hel del om varandra. Söta killar med änglahår, liksom.
Först Charlotte Perelli. Visserligen tycker jag att epitetet ”spinkig kattkvinna” är rätt elakt, men visst ligger det något i det? När jag såg henne igår så förvånades jag över just hur kattlik (och mindre attraktiv) hon blivit.
När det gäller just kattlooken så har nog den uppstått genom en kombination av två saker. För det första påminner hennes näsrygg faktiskt om partiet precis ovanför ett kattdjurs nos. För det andra sminkade hon ögonen så att de uppfattades som sneda och kattlikt aggressiva.
En något snyggare tjej var Linda Bengtzing. Ja, hon ser bra ut även om det är något över hennes sätt som ger ett lätt speedat intryck.
Både när det gäller Perelli och Bengtzing är det ju en sak som tyvärr saknas för att de i mina ögon skulle bli betydligt mycket mer attraktiva, nämligen bröst. Perelli verkar ha bantat bort dem och Bengtzings urringning gjorde det smärtsamt uppenbart att hon tyvärr knappt har några.
Nä, som heterokille är det trist att behöva konstatera att den snyggaste deltagaren var killen från BWO (vars namn jag inte minns). Han och Björn Gustafsson påminde för övrigt en hel del om varandra. Söta killar med änglahår, liksom.
tisdag 11 mars 2008
Mess caused by sms
Den finske utrikesministern Ilkka Kenerva har skickat en stor mängd ”sex-sms” till en ”erotisk dansös”, meddelar Aftonbladet. Dansösen i fråga, Johanna Tuikainen, hade tydligen tidigare bjudit Kanerva ”till sin stuga där de pratade och drack bubbel”. Två frågor dyker upp i mitt huvud efter att jag läst om denna ”skandal”:
1. Besvärades Johanna Tukiainen av de sms som Ilkka Kanerva skickade?
2. Är Ilkka Kanerva gift eller på annat sätt tillsammans med någon?
Om dessa frågor kan besvaras med nej – och inget annat kan utläsas av artikeln – så undrar jag varför det hela betraktas som en ”skandal”.
1. Besvärades Johanna Tukiainen av de sms som Ilkka Kanerva skickade?
2. Är Ilkka Kanerva gift eller på annat sätt tillsammans med någon?
Om dessa frågor kan besvaras med nej – och inget annat kan utläsas av artikeln – så undrar jag varför det hela betraktas som en ”skandal”.
söndag 9 mars 2008
Nigella Lawson
Precis som jag skrivit klart inlägget om Meghan McCain – där jag avslutade genom att fråga om det fanns någon annan dotter till en toppolitiker som var snyggare än hon – slängde jag en blick på teven och möttes lustigt nog av en snygg dotter till en toppolitiker.
Teve-kocken Nigella Lawson lagade mat med den karaktäristiska skälmska blicken som nästan ger hennes program erotiska undertoner.
Nu är hon ju betydligt äldre än Meghan McCain och dessutom definitivt mullig. Hon är trots detta snygg; hennes extrakilon verkar främst ha placerat sig på i de i sammanhanget bästa ställena byst och höfter. Detta ger henne en dramatisk kurvighet som ju kan vara rätt tilltalande.
Men att Nigella uppfattas som väldigt sexig är nog, frånsett ett väldigt vackert ansikte, attityden. Hon känner sig sexig och är självsäker vilket skiner igenom. Skulle hon hemfalla till någon sorts fet självömkan skulle hon, utan att ändra något på utseendet i övrigt, genast bli väsentligt mycket mindre attraktiv.
Men politikerdotter? Är Nigella det? Japp, det är hon. Hennes pappa Nigel Lawson (som inte verkar ha haft mycket fantasi när det gällde dotterns namn) var finansminister i Storbritannien under 1980-talet.
Nigella är för övrigt ett levande exempel på något så ovanligt som en attraktiv brittisk kvinna.
Teve-kocken Nigella Lawson lagade mat med den karaktäristiska skälmska blicken som nästan ger hennes program erotiska undertoner.
Nu är hon ju betydligt äldre än Meghan McCain och dessutom definitivt mullig. Hon är trots detta snygg; hennes extrakilon verkar främst ha placerat sig på i de i sammanhanget bästa ställena byst och höfter. Detta ger henne en dramatisk kurvighet som ju kan vara rätt tilltalande.
Men att Nigella uppfattas som väldigt sexig är nog, frånsett ett väldigt vackert ansikte, attityden. Hon känner sig sexig och är självsäker vilket skiner igenom. Skulle hon hemfalla till någon sorts fet självömkan skulle hon, utan att ändra något på utseendet i övrigt, genast bli väsentligt mycket mindre attraktiv.
Men politikerdotter? Är Nigella det? Japp, det är hon. Hennes pappa Nigel Lawson (som inte verkar ha haft mycket fantasi när det gällde dotterns namn) var finansminister i Storbritannien under 1980-talet.
Nigella är för övrigt ett levande exempel på något så ovanligt som en attraktiv brittisk kvinna.
Meghan McCain
Dagens glada överraskning var att den republikanske presidentkandidaten John McCain har en snygg dotter. Hon är förvånansvärt het faktiskt vilket man exempelvis kan se här och här.
Hon har dessutom en blogg där hon berättar om sin pappas valkampanj och där finns fler bilder och en del videor.
Jag tog en titt på några videor och det som möjligen retar mig lite är att jag inte kan hitta något tillfälle då hon exponeras på ett tydligt sätt i helfigur. Dessutom klär hon sig ofta i svart, vilket ju är ett knep som överviktiga inte sällan tar till för att dölja sina extrakilon.
Risken att hon är något mullig finns alltså.
Men jag ska inte vara petig. På listan ”toppolitikers snygga döttrar” intar hon ohotat en förstaplats. Eller är det någon som känner till någon snyggare?
Hon har dessutom en blogg där hon berättar om sin pappas valkampanj och där finns fler bilder och en del videor.
Jag tog en titt på några videor och det som möjligen retar mig lite är att jag inte kan hitta något tillfälle då hon exponeras på ett tydligt sätt i helfigur. Dessutom klär hon sig ofta i svart, vilket ju är ett knep som överviktiga inte sällan tar till för att dölja sina extrakilon.
Risken att hon är något mullig finns alltså.
Men jag ska inte vara petig. På listan ”toppolitikers snygga döttrar” intar hon ohotat en förstaplats. Eller är det någon som känner till någon snyggare?
torsdag 6 mars 2008
Vi liknar tydligen varandra allt mer
Snart ser alla likadana ut. Vad, visste ni inte det? Har ni inte märkt det? Jo, denna observation torgförde skådespelerskan Nisti Stêrk i Stockholm City häromdagen.
Eftersom allt fler personer väljer att låta skönhetsoperera sig menar Nisti Stêrk att alla snart kommer att vara så lika att det kommer att ”vara inne att se helt vanlig ut”.
Visst, säkert…
Oavsett ökning av estetisk plastikkirurgi så har ju en förkrossande majoritet av befolkningen INTE låtit göra den typen av ingrepp. Risken för sammanblandning av personer som faktiskt gjort ingreppen tror jag också är liten.
Men detta påstår sig Nisti Stêrk ändå ha varit med om. Hon träffar tre opererade damer som är förvillande lika efter de operationer de genomgått:
Man får lätt intrycket av att Nisti Stêrk inte bara tyckte att de blev väldigt lika, utan även blev ganska fula efter ingreppen. Det verkar vara helt ok att föraktfullt avfärda strävan efter skönhet genom kirurgi för att i nästa andetag säga ”och så blev det fult också”.
Något schizofrent kan man tycka.
Nu är det ju så väl att man kan välja om man vill låta göra ingrepp eller inte. De flesta borde inse att man kan göra sig snyggare med kirurgi. Att det verkligen inte är världens viktigaste fråga, men att möjligheten finns och att man inte ska förakta de som väljer den vägen.
Sedan kan man också välja en helt världsfrånvänd approach och intala sig att alla snart kommer att se ut som Barbie-kloner och att man därför, med sitt vanliga utseende, kommer att vara mest inne. Man blir snyggast genom att inte bry sig alls, typ… Och blir man lycklig av att tro det så är det väl bra.
Eftersom allt fler personer väljer att låta skönhetsoperera sig menar Nisti Stêrk att alla snart kommer att vara så lika att det kommer att ”vara inne att se helt vanlig ut”.
Visst, säkert…
Oavsett ökning av estetisk plastikkirurgi så har ju en förkrossande majoritet av befolkningen INTE låtit göra den typen av ingrepp. Risken för sammanblandning av personer som faktiskt gjort ingreppen tror jag också är liten.
Men detta påstår sig Nisti Stêrk ändå ha varit med om. Hon träffar tre opererade damer som är förvillande lika efter de operationer de genomgått:
”Jag står där och undrar vilka dessa personer är, med grisnäsor, svullna läppar, och stor byst.”
Man får lätt intrycket av att Nisti Stêrk inte bara tyckte att de blev väldigt lika, utan även blev ganska fula efter ingreppen. Det verkar vara helt ok att föraktfullt avfärda strävan efter skönhet genom kirurgi för att i nästa andetag säga ”och så blev det fult också”.
Något schizofrent kan man tycka.
Nu är det ju så väl att man kan välja om man vill låta göra ingrepp eller inte. De flesta borde inse att man kan göra sig snyggare med kirurgi. Att det verkligen inte är världens viktigaste fråga, men att möjligheten finns och att man inte ska förakta de som väljer den vägen.
Sedan kan man också välja en helt världsfrånvänd approach och intala sig att alla snart kommer att se ut som Barbie-kloner och att man därför, med sitt vanliga utseende, kommer att vara mest inne. Man blir snyggast genom att inte bry sig alls, typ… Och blir man lycklig av att tro det så är det väl bra.
onsdag 5 mars 2008
Expressens manspanel
Expressen Söndag har en frågespalt dit kvinnor kan skriva och ställa frågor om relationer. Såna spalter kan ju vara kul att läsa ibland, även om svaren ofta är lite förutsägbara och politiskt korrekta.
Leif GW Persson! Alltså den orakade, store, lufsige, smarte professorn som ser ut som om han sovit under en bro.
Övriga panelen är väl ok, men det är läsningen av GW:s analyser när det gäller relationer som är den stora behållningen. Rekommenderas!
tisdag 4 mars 2008
Befrielse
Att plötsligt inse att jag inte har någon skyldighet att umgås med person X och följaktligen kan minimera kontakten med denne är väldigt befriande. Varför umgås med någon som bara pratar illa om folk, tar energi och mest hela tiden är negativ?
Jag kommer inte säga upp bekantskapen eller göra någon annan sorts dramatisk sorti. Däremot tänker jag låta relationen rinna ut i sanden.
Jag kommer inte säga upp bekantskapen eller göra någon annan sorts dramatisk sorti. Däremot tänker jag låta relationen rinna ut i sanden.
måndag 3 mars 2008
Feta barn i Göteborgs-Posten
I Göteborgs-Posten skriver man på ledarplats om att barnen i Sverige blir allt fetare. Detta är ett problem enligt skribenten och åtgärder bör sättas in.
Personligen kan jag inte riktigt se den ökande fetman som ett stort problem. Ju vanligare feta personer blir desto högre kommer vältränade personer att värderas. Eftersom jag själv är i tämligen god form så kommer jag framstå som mer attraktiv. Vilket ju är trevligt.
Det bästa med ledaren i Göteborgs-Posten är illustrationen. Jag gillar speciellt den prickiga insidan av munnen.
Personligen kan jag inte riktigt se den ökande fetman som ett stort problem. Ju vanligare feta personer blir desto högre kommer vältränade personer att värderas. Eftersom jag själv är i tämligen god form så kommer jag framstå som mer attraktiv. Vilket ju är trevligt.
Det bästa med ledaren i Göteborgs-Posten är illustrationen. Jag gillar speciellt den prickiga insidan av munnen.
fredag 22 februari 2008
En liten orättvisa
Jag svarade att hon kanske borde träna lite. Fel svar.
Min dåvarande sambo hade pressat mig om vad jag tyckte och jag hade svarat ärligt, men på ett så inlindat sätt som jag bara vågade. Jag tyckte att hon hade blivit för tjock helt enkelt. Hon var en jättebra person på många sätt och jag gillade henne verkligen, men sexuellt fick jag svårt att tända på en person som sakta blev större och större.
Detta ledde till gråt och tandagnissel och jag ångrade genast min uppriktighet. Jag har fortfarande inte kommit på något bra sätt att tackla den här problematiken. Är jag inte nöjd med min flickväns utseende, hur framför jag det?
Tvärtom verkar det inte vara något problem. På något vis anses det helt acceptabelt att en tjej anmärker på sin killes kläder och kropp. Själv reagerar jag knappt på när jag hör något sånt, men inser att det är lite märkligt med en sådan acceptans när tjejer anmärker på killar, men inte tvärtom.
Möjligen hänger detta samman med att kvinnor generellt sett är mer måna om sitt utseende än killar. Det hör liksom till att de ska se till att deras charmigt slarviga kille ska klä sig ordentligt.
Här tror jag man dock ska göra skillnad mellan två typer av utseenden. Killar bryr sig främst om hur tjejens kropp ser ut, hennes kläder är betydligt mycket mindre viktiga. Så om nu tjejen klär upp sig för hans skull så behöver hon inte anstränga sig överdrivet. Åtminstone inte när det gäller dyra märkeskläder, vanligtvis har han ändå inte en susning om att hon har Manolo Blahnik-skor på sig.
Således ses det nog snarare som förvånande och lite pikant om killen kommer med en initierad anmärkning när det gäller hennes klädsel. (Ja, om han inte är bög i och för sig, men det är ju ett i sammanhanget ointressant undantag).
Kvinnor är dock superkänsliga när det gäller deras kroppar. Anmärker man på dem som kille ger man sig in på minerad mark. Nu vet jag inte om det egentligen är ”orättvist”, men som kille som faktiskt bryr sig om både mitt eget och kvinnors utseenden (både kläder och kropp) känner jag att min handlingsfrihet är inskränkt. Tjejer har det betydligt lättare. På just det här området alltså.
Min dåvarande sambo hade pressat mig om vad jag tyckte och jag hade svarat ärligt, men på ett så inlindat sätt som jag bara vågade. Jag tyckte att hon hade blivit för tjock helt enkelt. Hon var en jättebra person på många sätt och jag gillade henne verkligen, men sexuellt fick jag svårt att tända på en person som sakta blev större och större.
Detta ledde till gråt och tandagnissel och jag ångrade genast min uppriktighet. Jag har fortfarande inte kommit på något bra sätt att tackla den här problematiken. Är jag inte nöjd med min flickväns utseende, hur framför jag det?
Tvärtom verkar det inte vara något problem. På något vis anses det helt acceptabelt att en tjej anmärker på sin killes kläder och kropp. Själv reagerar jag knappt på när jag hör något sånt, men inser att det är lite märkligt med en sådan acceptans när tjejer anmärker på killar, men inte tvärtom.
Möjligen hänger detta samman med att kvinnor generellt sett är mer måna om sitt utseende än killar. Det hör liksom till att de ska se till att deras charmigt slarviga kille ska klä sig ordentligt.
Här tror jag man dock ska göra skillnad mellan två typer av utseenden. Killar bryr sig främst om hur tjejens kropp ser ut, hennes kläder är betydligt mycket mindre viktiga. Så om nu tjejen klär upp sig för hans skull så behöver hon inte anstränga sig överdrivet. Åtminstone inte när det gäller dyra märkeskläder, vanligtvis har han ändå inte en susning om att hon har Manolo Blahnik-skor på sig.
Således ses det nog snarare som förvånande och lite pikant om killen kommer med en initierad anmärkning när det gäller hennes klädsel. (Ja, om han inte är bög i och för sig, men det är ju ett i sammanhanget ointressant undantag).
Kvinnor är dock superkänsliga när det gäller deras kroppar. Anmärker man på dem som kille ger man sig in på minerad mark. Nu vet jag inte om det egentligen är ”orättvist”, men som kille som faktiskt bryr sig om både mitt eget och kvinnors utseenden (både kläder och kropp) känner jag att min handlingsfrihet är inskränkt. Tjejer har det betydligt lättare. På just det här området alltså.
onsdag 20 februari 2008
Pedofiler straffknullas på teve
Tvättäkta pedofiler outades på Kanal 5 i måndags kväll i programmet Jakten på nätpedofilerna (To Catch A Predator). Ett program som jag inte riktigt fick nog av genom att bara se ett avsnitt. På Youtube finns dock ännu fler klipp som jag plöjt igenom.
Upplägget är följande: En grupp personer sitter och chattar på nätet, utger sig för att vara tjejer i 12- till 15-årsåldern och lockar äldre att träffa dem. Med kondomer, glidmedel, öl och alkoläsk dyker de sedan förväntansfulla upp på tröskeln till ett hus där en skådespelande Lolita (som vanligtvis ser ut som hon är 13 men oftast är strax under 20) lockar in dem.
De uppmanas sedan av Lolitan att sätta sig ner vid en bar där det oftast finns någon sorts lemonad och kakor. Ja just det, lemonad och kakor… Flicksnärtan ska sedan bara ”byta om”, försvinner och in kommer istället Chris Hansen som är programledare.
“What are you up to?” säger den alltid kavajklädde Chris och går lång och rakryggad fram till den förvirrade pedofilen.
Reaktionerna kan vara olika, men ofta står pedofilerna bara osäkert mitt på golvet till synes osäkra på vad de ska göra och mumlar något svar i stil med ”Not much”.
Chris tar kommandot direkt:
“Why don't you have a seat over there. Sit down on that stool,” säger han och pekar på den barstol som nästan alltid finns tillgänglig.
Pedofilen lyder nästan alltid och sätter sig. Kavaj-Chris förstärker oftast sitt psykologiska övertag genom att förbli stående. Förutom uppmaningen/ordern att sätta sig på barstolen brukar Chris ibland få uppmana pedofilen att ta händerna ur fickorna där många, av något oklart skäl, fumligt kör ner dem.
Slående är hur bra Chris Hansen ser ut i jämförelse med pedofilerna. Pedofilmodet i USA verkar genomgå en seriös kris. Att se en rad program – som jag precis gjort – bjuder på en parad av fula fritidskläder som man får anta representerar det aktuella modet för pederaster.
Säckiga t-shirtar och sweatshirts förekommer frekvent. Och shorts (som ju är ett plagg som kan vara knepigt att bära med bibehållen värdighet) verkar också vara ett mycket populärt plagg så fort väderleken tillåter det.
Chris Hansen poängterar att männen kommer från ”all walks of life”, vilket verkar stämma. Att högre utbildning skulle korrelera med snyggare klädsel var dock en teori som jag fick avfärda relativt fort. Läkare, lärare och ingenjörer klär sig nästan lika eländigt som white trash-figurerna.
Inte bara klädseln är risig. Några få av de lite yngre pedofilerna ser visserligen ut som om de är hyfsad fysisk form (och en är faktiskt bodybuilder), men i övrigt är de nästan genomgående otränade hösäckar, tjockisar och loppbitna personer med usel hållning. Taskig tandstatus och bedrövliga frisyrer är också vanliga inslag.
I och med att Chris Hansen ser så pass bra ut så tror jag att kontrastverkan blir så dramatisk att man ofrivilligt drabbas av viss sympati för de patetiska losers som fastnat i snuskhummer-fällan. De är både ynkliga utseendemässigt och själsligt.
Jag kommer på mig själv med att några gånger nästan bortse från att de precis var i begrepp att ha sex med en underårig flicka (eller i vissa fall pojke) för att jag tyckte så synd om dem. Så stor är skillnaden mellan den stilige Chris och de fula pedofilerna.
Efter att Chris har intervjuat pedofilerna säger han vem han är samtidigt som hans kameramän dyker upp från alla håll. Fram till den tidpunkten har allt filmats med dolda kameror. Han säger att de får säga något till kameran och om de inte känner för det så är de ”free to leave”. Vilket de flesta gör. Utanför dörren kastar sig en flock bastanta poliser över pedofilen och buntar ihop denne.
Jag har svårt att föreställa mig den ångest som de här lirarna måste känna. Fängelse väntar sannolikt de flesta av dem. Om man ska tro vad man sett i amerikanska filmfängelser och vad man i övrigt har hört om pedofilers status i fängelser generellt, så är det åtminstone inte omöjligt att det vankas erotik av helt annat slag när det är dags för inlåsning.
Poetisk rättvisa, möjligen. I Bibeln står att "den som tar till svärd ska med svärd förgås". Köttsvärd i det här fallet.
Lägg till detta Chris Hansens mediala straffknull. Genom exponeringen i media slås hela liv i kras. Jobb lär gå förlorade och framtida jobb blir svåra att få. Eventuella familje- och vänskapsförhållanden krossas. Personen blir paria. För oss andra blir det väldigt bra teve.
Upplägget är följande: En grupp personer sitter och chattar på nätet, utger sig för att vara tjejer i 12- till 15-årsåldern och lockar äldre att träffa dem. Med kondomer, glidmedel, öl och alkoläsk dyker de sedan förväntansfulla upp på tröskeln till ett hus där en skådespelande Lolita (som vanligtvis ser ut som hon är 13 men oftast är strax under 20) lockar in dem.
De uppmanas sedan av Lolitan att sätta sig ner vid en bar där det oftast finns någon sorts lemonad och kakor. Ja just det, lemonad och kakor… Flicksnärtan ska sedan bara ”byta om”, försvinner och in kommer istället Chris Hansen som är programledare.
“What are you up to?” säger den alltid kavajklädde Chris och går lång och rakryggad fram till den förvirrade pedofilen.
Reaktionerna kan vara olika, men ofta står pedofilerna bara osäkert mitt på golvet till synes osäkra på vad de ska göra och mumlar något svar i stil med ”Not much”.
Chris tar kommandot direkt:
“Why don't you have a seat over there. Sit down on that stool,” säger han och pekar på den barstol som nästan alltid finns tillgänglig.
Pedofilen lyder nästan alltid och sätter sig. Kavaj-Chris förstärker oftast sitt psykologiska övertag genom att förbli stående. Förutom uppmaningen/ordern att sätta sig på barstolen brukar Chris ibland få uppmana pedofilen att ta händerna ur fickorna där många, av något oklart skäl, fumligt kör ner dem.
Slående är hur bra Chris Hansen ser ut i jämförelse med pedofilerna. Pedofilmodet i USA verkar genomgå en seriös kris. Att se en rad program – som jag precis gjort – bjuder på en parad av fula fritidskläder som man får anta representerar det aktuella modet för pederaster.
Säckiga t-shirtar och sweatshirts förekommer frekvent. Och shorts (som ju är ett plagg som kan vara knepigt att bära med bibehållen värdighet) verkar också vara ett mycket populärt plagg så fort väderleken tillåter det.
Chris Hansen poängterar att männen kommer från ”all walks of life”, vilket verkar stämma. Att högre utbildning skulle korrelera med snyggare klädsel var dock en teori som jag fick avfärda relativt fort. Läkare, lärare och ingenjörer klär sig nästan lika eländigt som white trash-figurerna.
Inte bara klädseln är risig. Några få av de lite yngre pedofilerna ser visserligen ut som om de är hyfsad fysisk form (och en är faktiskt bodybuilder), men i övrigt är de nästan genomgående otränade hösäckar, tjockisar och loppbitna personer med usel hållning. Taskig tandstatus och bedrövliga frisyrer är också vanliga inslag.
I och med att Chris Hansen ser så pass bra ut så tror jag att kontrastverkan blir så dramatisk att man ofrivilligt drabbas av viss sympati för de patetiska losers som fastnat i snuskhummer-fällan. De är både ynkliga utseendemässigt och själsligt.
Jag kommer på mig själv med att några gånger nästan bortse från att de precis var i begrepp att ha sex med en underårig flicka (eller i vissa fall pojke) för att jag tyckte så synd om dem. Så stor är skillnaden mellan den stilige Chris och de fula pedofilerna.
Efter att Chris har intervjuat pedofilerna säger han vem han är samtidigt som hans kameramän dyker upp från alla håll. Fram till den tidpunkten har allt filmats med dolda kameror. Han säger att de får säga något till kameran och om de inte känner för det så är de ”free to leave”. Vilket de flesta gör. Utanför dörren kastar sig en flock bastanta poliser över pedofilen och buntar ihop denne.
Jag har svårt att föreställa mig den ångest som de här lirarna måste känna. Fängelse väntar sannolikt de flesta av dem. Om man ska tro vad man sett i amerikanska filmfängelser och vad man i övrigt har hört om pedofilers status i fängelser generellt, så är det åtminstone inte omöjligt att det vankas erotik av helt annat slag när det är dags för inlåsning.
Poetisk rättvisa, möjligen. I Bibeln står att "den som tar till svärd ska med svärd förgås". Köttsvärd i det här fallet.
Lägg till detta Chris Hansens mediala straffknull. Genom exponeringen i media slås hela liv i kras. Jobb lär gå förlorade och framtida jobb blir svåra att få. Eventuella familje- och vänskapsförhållanden krossas. Personen blir paria. För oss andra blir det väldigt bra teve.
tisdag 19 februari 2008
Mobiltelefon på tunnelbanan, del 2
Lustigt att jag bara två dagar efter mitt mobiltelefoninlägg snubblar över denna klagovisa om bland annat just mobiltelefoner på tunnelbanan. Förutom att folk "talar högt och tydligt" görs detta "i mobiltelefoner", vilket man får anta bidrar till irritationen.
måndag 18 februari 2008
A Streetcar Named Desire
Förr i tiden representerades förste älskaren-typer i filmer ofta av långa, stiliga herrar i oklanderlig kostym och sidbena. Exempelvis Gary Cooper, Cary Grant och Clark Gable. Stereotypt så det förslog, ja, de hade ju till och med liknande namn.
1951 hände något. En manlig sexsymbol av ett helt nytt snitt inom filmen dök upp. Brutal, oborstad och primitiv var och förkroppsligades av Marlon Brando i filmen A Streetcar Named Desire. Namnet var Stanley Kowalski. Smaka på efternamnet: KOWALSKI. Polskt. Rätt långt från Cooper, Grant, Gable och andra WASP-namn.
Kvinnliga biobesökare kanske gillade den traditionelle gentlemannen på vita duken, men Stanley Kowalski väckte känslor som inte fått utlopp vid biobesök. Den macho arbetarkille var ett brutalt svin och en rå sälle – och kvinnorna älskade det.
Jag dock förstått att Brandos sexighet som Stanley Kowalski står sig fortfarande, nu nästan 60 år senare. Och visst, man kan ju faktiskt begripa att han har något. Blicken säger allt.
Jag vet inte kvinnorna i filmen betraktades som heta i början av 50-talet, men när man numera ser filmen så framstår knappast Vivien Leigh och Kim Hunter speciellt foxy. I alla fall inte för mig. De har knappast åldrats med samma lysande resultat som Brandos karaktär (ja, definitivt inte Brando själv alltså).
Filmen är att rekommendera. Dels för att den är en bra film som man ”ska” ha sett, dels för att man får tillfälle att begrunda vad många kvinnor anser vara en väldigt attraktiv man, även om många inte skulle våga erkänna det.
Det har gjorts en svensk version av A Streetcar Named Desire. En tevefilm från 1981 som heter Linje Lusta. Jag har inte sett den, men jag har tagit en titt på rollistan. Det första man undrar är ju vem som spelar Stanley Kowalski.
Mikael Persbrandt är ju på många sätt ett uttjatat namn; han har ju dykt upp i lite väl många roller de senaste åren. Det är ändå svårt att komma ifrån att han troligen skulle kunna göra en mycket bra Stanley. Men han var för ung 1981. Örjan Ramberg kanske? De rykten som går om honom går ju ut på att han på sätt och vis har varit en hustyrann av Stanley Kowalskis kaliber. Men nej, det är inte han.
Stanley Kowalski spelas av Krister Henriksson! Som sagt, jag har inte sett Linje Lusta men jag sticker ändå ut hakan och påstår att Henriksson rimligen inte kan ha gjort i någon lyckad Stanley. Vi snackar om morfar till Tsatsiki i barnfilmen ”Tsatsiki – Vänner för alltid”. Vi snackar om mannen som gör den redan stentråkige Ystad-snuten Kurt Wallander ännu tråkigare.
Att döma ut en film innan man sett den är dumt, men jag tycker antagandet att Krister Henriksson gör en usel Kowalski inte känns som någon vild gissning. Jag lovar att be om ursäkt om jag har fel.
På tal om detta har faktiskt ännu en oväntad person gjort sin tolkning av Kowalski. En visserligen mycket kort sådan, men ändå. Det är Elaine i Seinfeld som här brölar ”Stella!” på ett sätt som – trots att det inte är lika hjärtskärande som Brandos vrål – ändå faktiskt gör den korta och kärnfulla repliken rättvisa.
Och här är originalet. Se Brando vråla efter sin älskade Stella efter att hon flytt hemifrån för att han slogs och härjade så djävligt. Länk
Stella! Stella!!! STELLLLLAAAA!!!
1951 hände något. En manlig sexsymbol av ett helt nytt snitt inom filmen dök upp. Brutal, oborstad och primitiv var och förkroppsligades av Marlon Brando i filmen A Streetcar Named Desire. Namnet var Stanley Kowalski. Smaka på efternamnet: KOWALSKI. Polskt. Rätt långt från Cooper, Grant, Gable och andra WASP-namn.
Kvinnliga biobesökare kanske gillade den traditionelle gentlemannen på vita duken, men Stanley Kowalski väckte känslor som inte fått utlopp vid biobesök. Den macho arbetarkille var ett brutalt svin och en rå sälle – och kvinnorna älskade det.
Jag dock förstått att Brandos sexighet som Stanley Kowalski står sig fortfarande, nu nästan 60 år senare. Och visst, man kan ju faktiskt begripa att han har något. Blicken säger allt.
Jag vet inte kvinnorna i filmen betraktades som heta i början av 50-talet, men när man numera ser filmen så framstår knappast Vivien Leigh och Kim Hunter speciellt foxy. I alla fall inte för mig. De har knappast åldrats med samma lysande resultat som Brandos karaktär (ja, definitivt inte Brando själv alltså).
Filmen är att rekommendera. Dels för att den är en bra film som man ”ska” ha sett, dels för att man får tillfälle att begrunda vad många kvinnor anser vara en väldigt attraktiv man, även om många inte skulle våga erkänna det.
Det har gjorts en svensk version av A Streetcar Named Desire. En tevefilm från 1981 som heter Linje Lusta. Jag har inte sett den, men jag har tagit en titt på rollistan. Det första man undrar är ju vem som spelar Stanley Kowalski.
Mikael Persbrandt är ju på många sätt ett uttjatat namn; han har ju dykt upp i lite väl många roller de senaste åren. Det är ändå svårt att komma ifrån att han troligen skulle kunna göra en mycket bra Stanley. Men han var för ung 1981. Örjan Ramberg kanske? De rykten som går om honom går ju ut på att han på sätt och vis har varit en hustyrann av Stanley Kowalskis kaliber. Men nej, det är inte han.
Stanley Kowalski spelas av Krister Henriksson! Som sagt, jag har inte sett Linje Lusta men jag sticker ändå ut hakan och påstår att Henriksson rimligen inte kan ha gjort i någon lyckad Stanley. Vi snackar om morfar till Tsatsiki i barnfilmen ”Tsatsiki – Vänner för alltid”. Vi snackar om mannen som gör den redan stentråkige Ystad-snuten Kurt Wallander ännu tråkigare.
Att döma ut en film innan man sett den är dumt, men jag tycker antagandet att Krister Henriksson gör en usel Kowalski inte känns som någon vild gissning. Jag lovar att be om ursäkt om jag har fel.
På tal om detta har faktiskt ännu en oväntad person gjort sin tolkning av Kowalski. En visserligen mycket kort sådan, men ändå. Det är Elaine i Seinfeld som här brölar ”Stella!” på ett sätt som – trots att det inte är lika hjärtskärande som Brandos vrål – ändå faktiskt gör den korta och kärnfulla repliken rättvisa.
Och här är originalet. Se Brando vråla efter sin älskade Stella efter att hon flytt hemifrån för att han slogs och härjade så djävligt. Länk
Stella! Stella!!! STELLLLLAAAA!!!
söndag 17 februari 2008
Mobiltelefon på tunnelbanan
Jag ringer ett samtal när jag står i tunnelbanan idag. För att inte ”störa” ställer jag mig i ett av de områden där det inte finns säten. Vid dörrarna. Jag talar lågmält.
Trots detta är det en man i medelåldern som sneglar surt åt mitt håll. Demonstrativt surt. Jag blir lite sur på att han blir sur på mig. Varför anses det störande om någon pratar i mobiltelefon i tunnelbanan? (Ett tag förbjöds ju till och med samtal där.) Eller mobiltelefonsamtal i omklädningsrum på gymmen eller i butiker?
Någon som talar för högt kan ju vara störande, men detta gäller ju inte bara folk som talar i mobiltelefon. Det finns ju gott om högljudda dialoger på tunnelbanan.
Jag har en teori som går ut på att detta bottnar i irritation över att man för det första störs av att någon talar högt. Och när man nu ändå hör så väl vad som sägs så vill man också få ta del av vad den andra parten säger. Men det får man inte. Informationen är inte bara störande utan även svårbegriplig eftersom man bara får ta del av 50 – visserligen högljudda – procent av dialogen.
Trots detta är det en man i medelåldern som sneglar surt åt mitt håll. Demonstrativt surt. Jag blir lite sur på att han blir sur på mig. Varför anses det störande om någon pratar i mobiltelefon i tunnelbanan? (Ett tag förbjöds ju till och med samtal där.) Eller mobiltelefonsamtal i omklädningsrum på gymmen eller i butiker?
Någon som talar för högt kan ju vara störande, men detta gäller ju inte bara folk som talar i mobiltelefon. Det finns ju gott om högljudda dialoger på tunnelbanan.
Jag har en teori som går ut på att detta bottnar i irritation över att man för det första störs av att någon talar högt. Och när man nu ändå hör så väl vad som sägs så vill man också få ta del av vad den andra parten säger. Men det får man inte. Informationen är inte bara störande utan även svårbegriplig eftersom man bara får ta del av 50 – visserligen högljudda – procent av dialogen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)